Himmerfjärdens Naturvårdsförening.

En historisk återblick av Folke Lind.


På begäran försöker jag att skriva ned hur det började dvs vad som gjorde att HNF kom till världen. Eftersom jag var med från början får jag gräva i minnet, men jag har också stött mig på de gångna årens verksamhetsberättelser.


Under rubriken kungörelser i Svenska Dagbladet upptäckte jag år 1968 ? att man ville bygga ett reningsverk för Södertälje och den sydvästra delen av Stockholms Stad. Man räknade med en avloppsmängd motsvarande 250.000 personekvivalenter. Verket skulle placeras i den norra delen av Himmerfjärden. Arbetet skulle drivas av ett kommunalt bolag, det då nybildade Sydvästra Vattenverkens AktieBolag Förkortat till SYVAB. Ett rikt förgrenat tunnelsystem skulle byggas för att föra avloppsvattnet från bebyggelseplatserna till reningsverket..


För mig var det en mycket obehaglig nyhet. Jag och andra i omgivningen ansåg att vi hade en mycket god vattenkvalitet. Skulle den nu komma att försämras? Måste vi flytta och söka oss till ett renare vatten?

Jag tog kontakt med den utsedda kontaktpersonen vid mijödomstolen och kunde få reda på projektets huvuddelar. Jag kontaktade min förenings ordförande (Ragnarök). Vi skrev till miljödomstolen och framhöll bl a att avloppsvattnet borde ledas längre ut i Östersjön och att den angivna reningsgraden var för dålig. Reningsgraden var dock då antagen av Naturvårdsverket som norm.

Annonsen hade uppmärksammats på flera håll i vårt område. Saken diskuterades i Sandviks Tomtägareförening. Man beslutade där att man borde göra en gemensam aktion med alla föreningar och intressenter. Man beviljade också medel för att kalla till ett opinionsmöte. Nils-Åke Åkesson blev utsedd att ordna detta. Nils-Åke lyckades ta reda på ”alla” föreningar och intressenter vid Himmerfjärden.


Vi blev en förening.

Ett upprop skickades ut till ett möte i Medborgarhuset 1968-11-28. Det blev en mycket god anslutning till detta.

Efter en information om kungörelsens innehåll och syfte, beslutades att vi borde bilda en förening med målsättningen att i första hand avstyra projektet. Mötet tillsatte en interimsstyrelse. Den kom att bestå av:

Nils-Åke Åkesson. Sandviks Tomtägarförening,

Folke Lind, Ragnaröks Tomtägarförening,

Herbert Johansson, Kagghamra Tomtägarförening.

Suppl.: C.C:son Bonde, Hörningsholms gods

Suppl.: Gunnar Melander, Oaxens kalkbruk


Eftersom ingen av de ordinarie ledamöterna hade vare sig någon juridisk eller biologisk kunskap eller erfarenhet av reningsverk, så gällde det att så snabbt som möjligt leta reda på handlingar och personer, som vi kunde ha nytta av. Vi var helt på det klara med, att om vi skulle komma framåt, så gällde det få tag på relevanta fakta. Vi skulle med andra ord inte demonstrera med plakat e d.

Vi tog bl a kontakt med Sveriges Naturskyddsförening. Efter diskussioner om en anslutning av vår förening kom vi fram till, att vi såsom varande kamporganisation borde vara fristående, vilket vi varit i alla år. Men vi har haft en del kontakter bland annat med SNF lokalavdelningen i Nynäshamn.


Vi tog tidigt reda på experter på området. Vi bildade ett kontaktnät med personer i viktiga institutioner i universiteten i Stockholm och Uppsala, Tekniska Högskolan, Stockholms vattenlaboratorium, myndigheter såsom Länstyrelsen, byggnadsnämnder, politiker i riksdag och kommuner. Vi fick under flera år anlita våra kontakter och fick förmånen att flera av de anlitade personerna ställde upp som föredragshållare eller som deltagare i våra paneldebatter. Vid varje årsmöte hade vi föredrag och debatter. Även vid våra sommarmöten gav styrelsen aktuell information.

Våra möten höll vi i början i Medborgarhusets Lilla Hörsal, som var stor nog att ta emot alla deltagare.

Även till medierna lämnade vi information. De inbjöds också till vid våra möten. Stockholm Radio bandade våra första möten. Aftonbladets Bertil Almqvist (Bertila), som varje söndag på en helsida serverade en teckning över aktuella ämnen . Sidan kallades ”På Tapeten”. I ett nummer beskrev han på ett roande och gisslande sätt de planerade utsläppen i Himmerfjärden.

Som PR deltog vi konferenser i miljöfrågor


Tyvärr var vi för sent ute för kunna stoppa hela projektet. Grundprojektet med ett tunnelsystem med tunnlar för avloppsvatten från Södertälje – Stockholm hade redan vunnit laga kraft . Vi kunde alltså endast påverka de många detaljerna, men dessa var nog så viktiga.

I flera inlagor till miljödomstolen 1969 vände vi oss mot reningsverkets placering med utsläpp i Himmerfjärden. Vi rekommenderade i stället att det renade vattnet skulle föras längre ut i Östersjön. Vi förordade också en högre reningsgrad av fosfor, då vi fått klart för oss, att just fosforn hade en mycket stor gödningseffekt.

Vi deltog också i miljödomstolens sammanträden. Vi fick avslag, men det skrevs in att Naturvårdsverket skulle kunna begära en högre grad av rening, om erfarenheten visade ett behov därav. Trots allt var detta en framgång.


Vi lyckades få fram ett stadgeförslag. och kallade till ett möte 1969-03-10. Stadgarna godkändes. Föreningens namn blev


HIMMERFJÄRDENS NATURVÅRDSFÖRENING


Styrelsen fick samma sammansättning som interimstyrelsen. Den blev bestående i ytterligare 10 år.


Nu var vi igång.

Vi bestämde oss för att överklaga i Vattenöverdomstolen. Då vi förstod att man för att göra detta måste vara en juridisk person med vattenanknytning. Styrelsen bestämde att Folke Lind, som ägde ett vattenområde, skulle lämna vår inlaga. HNF skulle bestrida de kostnader som ev skulle kunna uppkomma.

Vi sökte nu kontakt bl a med Saltsjöföreningarnas Förbund för Vattenvård. Förbundet hade en process på gång, som gällde erosion på grund av fartygstrafiken i farleden från Stockholm mot Åland. Efter några diskussioner ansågs att vi inte skulle samverka.

HNF tillställde nu bl.a kommunalfullmäktigledamöterna i berörda kommuner en personlig vädjan om att pröva hela projektet på nytt, innan de omfattande tunnelarbetena hade börjat. Vädjan var så utformad att det framgick hur tvivelaktigt beslutet om avloppstunneln nu tedde sig.

HNF vände sig med en skrivelse till en representant i 3:e lagutskottet I denna framfördes några synpunkter på den nya miljövårdslagen. Riksdagsman Strömberg stödde oss.


För att ge bättre inblick i projektet inbjöds projektledaren överingenjör Anders Cronström till ett årsmöte. Han hade i olika sammanhang uttalat sig negativt mot våra inlagor, som ju krävde en omprojektering och debatterades i pressen. Vi hade som stöd för vår uppfattning haft kontakt med forskaren docenten Curt Forsberg vid fysiologiska institutionen, Uppsala Universitet, som vänligen skrivit uppsatsen ”Synpunkter på fosforhalten vid avloppsutsläpp i Himmerfjärden”. Av denna framgick bl a att den av domstolen godkända mängden utsläpp av fosfor (2 mg/l avloppsvatten) skulle ge upphov till 6.000 ton grönalger per dygn i Himmerfjärden ! HNF förordade max.0,5mg fosfor/l avloppsvatten. Senare fastställde Naturvårdsverket denna reningsgrad som norm.

Vi hade också lyckats spåra upp tekn. lic. G. Hovsenius vid Tekniska Högskolan, som hävdade att man borde rena avloppsvatten så mycket att man utan problem för recipienten kunde släppa ut vattnet lokalt. Han fick tillfälle att framföra sina åsikter vid ett av våra årsmöten med rubriken ”Avloppsrening inom Himmerfjärdsområdet”. Han förordade att bygga flera mindre reningsverk i stället för ett stort.

Senare avfärdade KSL planer på att med ett stort tunnelsystem föra ut hela mälarregionens avloppsvatten till Östersjön.

I domen 1968-03.28, som då vunnit laga kraft (innan HNF bildats) hade föreskrivits

Att reningsverket vid framtida behov skall kunna utbyggas för längre driven fosforreduktion än vad som är möjligt med simultanfällning (det föreslagna projektets metod).

Att sådana detaljer som Naturvårdsverket på grund av erfarenheter under utförandetiden finner vara ändamålsenliga, skall i samråd med SYVAB utföras.


Även om detta var viss framgång, så var det långt ifrån vår målsättning. SYVAB begärde senare att få frångå simultanfällningsmetoden, så att det skulle bli möjligt att införa en bättre rening.


SYVAB begärde ersättning för sina rättegångskostnader med 800:-. Denna kostnad efterskänktes sedermera.


Även Vattenöverdomstolen avvisade våra yrkanden i sin dom 1969-10-24.


Vi fick inte nedslås av de juridiska motgångarna. Det gällde för oss att samla fakta för att kunna påverka Naturvårdsverket och SYVAB.

Det gällde för oss att få fram material från Himmerfjärdens fauna innan reningsverket kommit igång. Vi skulle då kunna jämföra kvaliteten, när verket sedan varit igång. Vi tog samtal med myndigheter och institutioner för att efterlysa vilka undersökningar som hade gjorts i Himmerfjärden under årens lopp. Oberoende av varandra och utan samordning hade man gjort undersökningar av bland annat siktdjup och salinitet på olika platser. Vi försökte göra en sammanställning av detta material, men det var svårt att få någon entydig bild av förhållandena. Vi försökte få en samordning av kommande undersökningar. Stockholms Vattenlaboratorium borde vara drivande, men vi lyckades inte med detta. Märta Cronholm, som var chef för Stockholms Vattenlaboratorium, ansåg sig vara en part i målet, eftersom Stockholms Stad var ägare.


Askölaboratoriet.

Vi tog kontakt med Askölaboratoriet. Professor Bengt-Owe Jansson förstod vår situation och vår målsättning. Styrelsen fick tillfälle att träffa honom tillsammans med några av hans medarbetare ute på Askö. Man föreslog då att göra undersökningar av bottenfaunan på vissa bestämda punkter i Himmerfjärden. Dessa undersökningar skulle pågå både före och efter reningsverkets start. Askölaboratoriet behövde dock hjälp med ekonomin. Styrelsen beslutade direkt att ersätta undersökningarnas drivmedelskostnader, vilket för året beräknades till 2.000:-.

Nu startade de undersökningar som tack vare sin systematik och noggrannhet år efter år lett till att Himmerfjärden blivit så värdefull att man numera beslutat att förlägga några EU-projekt hit.


SYVAB lämnade till Vattendomstolen ett förslag till provtagningar, som underkändes av HNF. I den inlaga till Vattendomstolen krävde vi att de undersökningar i Himmerfjärden, som inletts, skulle fortsätta samt att reningsverket skulle registrera kväverening och andra giftiga ämnen såsom tungmetaller i det utsläppta vattnet

I de förhandlingar i Vattendomstolen, där HNF var part, medverkade professor Jansson. Vi kom överens om att SYVAB skulle ta ansvaret för de fortgående undersökningarna, vilket också inskrevs i deldomen. HNF har under alla år efter det att reningsverket startat erhållit resultatet av undersökningarna. Vi har haft den förmånen att redan från början ha doc. Ulf Larsson, som ansvarig för dem.

För HNF var det i början svårt att utvärdera materialet, bl a beroende på att väderleksförhållandena var så olika år från år. Något år kunde våren domineras av högtryck. Ett annat år kunde vi haft en kraftig isvinter o s v. Vi lärde oss att någon normalvinter inte existerade i naturen utan endast på papperet som ett statistiskt medelvärde.


Innan reningsverket startade fick HNF tillfälle att studera anläggningarna. Det var mycket god anslutning av medlemmarna (ca 150 personer) vid detta tillfälle. Medlemmarna delgavs nyheter av olika slag och det gavs tillfälle till diskussion med representanterna för SYVAB. Vd Anders Cronström utlovade nu att reningen av fosfor skulle bli bättre än vad som utsades i domslutet


Det stod ganska snart klart för oss att det inte enbart var reningsverket som släpper ut närsalter, utan även de befintliga åarna Kagghamraån, Fitunaån, Moraån samt vattnet från Mälaren. Jordbruket orsakade stora utsläpp i samband med gödslingen. Provtagningar visade på förhållandevis stora utsläpp av fosfor och kväve.

Naturvårdsverket utarbetade tillsammans med andra institutioner regler för att minska gödslingens menliga verkan. Om man t ex lät bli att gödsla på hösten utan väntar till våren, så undviker man att smältvattnet på våren tar med närsalterna ut i bäckar och åar. För jordbrukarna innebar detta ekonomiska vinster. Man anlade även ”skyddszoner” nära vattendragen. HNF bidrog med information.


Andra händelser.

Det var inte bara reningsverket som vi måste vara observanta på.

Redan i början av vår verksamhet fanns det långt gångna planer på att bygga ett kärnkraftverk vid Käftudden nära Trosa. Det bildades en stark opinion mot förslaget. Ett av argumenten mot projektet var det varmvatten som verket skulle släppa ut skulle skapa stora förändringar i vattenfaunan utanför Trosa. Projektet skrinlades.

Något senare kom det upp ett förslag om att bygga ett kärnkraftverk vi Fräcksta, strax söder om Fituna. Det var ett av fyra alternativ. Vi använde oss av argumenten vid avslaget för Trosa-anläggningen. Att både få varmvatten och ökat närsaltutsläpp vore säkert mycket olämpligt. Naturvårdsverket uttalade sig negativt om alla fyra förslagen.

Efter detta förslag försökte man planera ett oljekraftverk på samma plats vid Fräcksta. Man försökte hemlighålla de provborrningar som gjordes. Men av en tillfällighet upptäckte jag det arbetet.

Nästa projekt på samma plats blev en oljeterminal för Stockholm och hela Mälarområdet. Projektet dog utan att HNF vidtog någon åtgärd. I regionplan 1973 upptogs inte längre projektet.


HNF inbjöd till årsmötet 1974 naturvårdsdirektör H. Wadsten, arkitekt G.Nordin, planarkitekt J. Frensson till en paneldiskussion med ämnet:”Himmerfjärden, oljehamn eller naturreservat?”

I ett inlägg av riksdagsman Strömberg framhöll han vikten av att bilda en stark opinion för att förhindra att ödesdigra beslut fattas för området samt manade till att vaksamt följa händelseutvecklingen.


Reningsverket startade i början av 1974. Vid invigningen var även direktören Anders Cronström ciceron. Han redogjorde för verkets funktion. Vid rundvandringen kunde man verkligen se reningseffekten, då man jämförde siktdjupet i bassängerna för inkommande och utgående vatten.

Med en viss stolthet visade Cronström ett akvarium med guldfiskar. Vattnet hade tagits från det utgående renade vattnet. Något år efteråt fick vi höra att dagen före invigningen hade akvariet iordninggjorts på det sätt som var tänkt. När personalen kom på invigningsdagens morgon så var guldfiskarna döda! Detta meddelades Cronström, som beordrade att nya fiskar omedelbart skulle skaffas och att vattnet skulle bytas. Cronström vann en propagandamässig triumf. Jag kommer dock ihåg att jag invände att det säkert inte skulle vara möjligt att t. ex ha någon laxfisk i det renade avloppsvattnet.


South Lake Lake Tahoe.

Ingenjör Melander, som ingick i styrelsen, hade genom Skanska fått höra talas om en turistort i ett naturskönt bergsområde i Nevada, USA, som låg vid sjö. Man ville här bygga fler hotell, men var mycket restriktiv, då man inte ville förstöra sjön med avloppsvatten. HNF fick låna en film om den reningsanläggning som man där uppförde. Reningen skulle vara i det närmaste total. Vi rekommenderade SYVAB att både se filmen och ta kontakt med de projektansvariga i USA.


Vi bad också SYVAB om att bygga en biotestanläggning.Vi hade dock förgäves sökt efter erfarenheter på annat håll, utan att lyckas. Naturvårdsverket hade även uttalat sig positivt till ett sådant projekt.


Slamhanteringen behandlades i miljödomstolen vid några tillfällen. Styrelsen bevakade utvecklingen.

Som synes blev vi nödsakade att lägga oss i frågor och problem, som inte hade direkt anknytning till reningsverket och dess skötsel. Det som vi alla som älskade Himmerfjärden fruktade, inträffade dock.

I november 1970 gick det ryska oljetankfartyget Tudor på grund söder om Mörkö. 100 ton eldningsolja nr 5 läckte ut. Askö fick nu en möjlighet att studera oljans inverkan,

Med rådande sydliga vindar spred sig oljan snabbt till Oaxen och vidare norrut. Ing Gunnar Melander bildade en frivillig saneringsgrupp. HNF spred information om hur vi enskilda medlemmar borde agera. Myndigheternas saneringsarbete tog tid på grund av dåliga resurser. Då isen lade sig var saneringen inte klar, vilket medförde att vid islossningen kom oljan nästan ända upp till Skanssundet.

Det var många arbetsamma första år för den lilla styrelsen. Nils-Åke Åkesson var mycket duglig ordförande. Han hade goda ide´er och kunde samarbeta. Under många år hade vi våra styrelsesammanträden i våra hem. Våra hustrur (Inez Åkesson, Vera Lind) deltog i våra diskussioner under den kaffepaus som vi unnade oss. Vi hade mycket låga kostnader för vårt arbete. Men tack vare en donation på 10.000.- och många frivilliga bidrag, så hade styrelsen inga ekonomiska bekymmer. Vi kunde lägga undan pengar för att ev använda dem till egna undersökningar.

Reningsverket är i gång.

Avsikten med denna uppsats var att beskriva hur HNF bildades och problemen däromkring. Vi har under åren fått uppleva SYVAB:s positiva inställning till bättre rening, vilket renderade det till att få HNF naturvårdspris 1989. Ulf Larsson, som lyckligtvis fortsätter undersökningarna i Himmerfjärden, men nu på SYVAB:s bekostnad, fick vårt naturvårdspris 1981.

HNF har under årens lopp ordnat kurser, i vilka även presenterats ”senaste nytt”. Sommartid har vi ordnat studiebesök, som ibland haft delvis kulturella mål.


Vi kan idag känna oss stolta över att de undersökningar och prov som görs nu och som syftar till väsentliga förbättringar, emanerar från våra initiativ för 40 år sedan.